Homeopatins grundprinciper

Homoepatins grundprinciper

Hahnemann krävde att medicinen skulle vara empirisk och baserad på verklig observation.

1. Likhetsregeln
Likhetsregeln bygger på att om två liknande sjukdomar inträffar så förintar den starkare sjukdomen den svagare. Det sjukdomsliknande homeopatiska medlet motsvarar den starkare sjukdomen som då förintar patientens svagare sjukdom.
Likhetsprincipen måste innefatta symtom som är påfallande, ovanliga, särpräglade eller särskiljande samt modaliteter (försämring eller förbättring). En sann symtomöverenskommelse måste existera mellan patient och medel. En ofullständig symtomöverensstämmelse kommer endast att ge en tillfällig bättring, men ingen läkning. Den bästa och mest detaljerade likheten är alltid korrekt och botande. Likhetslagen omfattar ovillkorligen fallets totalitet både när det gäller läkemedelsbilden och patientens symtom. Detta betyder att det måste finnas en djup likhet eller resonans mellan fallet som helhet och läkemedlets symtombild. Det räcker inte med att man det finns några specifika symtom här och där eller att man anger ett sjukdomsnamn. I praktiken väljer man ut minst 3 karakteristiska symtom (påfallande, ovanliga, särpräglade eller särskiljande) som stämmer överens med det läkemedel man valt.
Hahnemann kom fram till likhetsregeln eftersom grunddragen redan kunde återfinnas i form av antydningar hos gamla hinduiska berättelser, Hippokrates, Paracelsus och Stahl, för att nämna några. Samtliga hade en idé om att sjukdomens botande berodde på medicinens förmåga att framkalla liknande symtom.

2. Prövningar
Hahnemann prövade medlen med olika doskoncentrationer på friska personer, både män och kvinnor. För att ett medel skall vara helt utprövat måste man testa hela serien från själva råmaterialet till högt utspädda och potensierade doser. Det är också viktigt att man noterar alla psykiska och fysiska symtom. De symtom som prövningarna visar systematiseras i två uppslagsböcker: (1) ”Materia Medica”: beskrivning av varje medels symtombild; (2) ”Repertorium”: där varje enskilt symtom sammankopplas med medlen.

3. Individualiserad sjukdomsbeskrivning och fallets totalitet
Hahnemann menar att sjukdomar inte kan definieras genom att sätta namn på sjukdomen. Istället är varje sjuk människa unik med sina symtom. Därför finns det inte sjukdomar utan sjuka människor. Hahnemann har visat att termen “sjukdom” är detsamma som ”totaliteten av symtomen” eller totaliteten av ohälsa. Vid prövningar framkommer symtomens totalitet som en direkt konsekvens av medlets totala antal reaktioner i kroppen. Därför kan man säga att Hahnemann gör en klar avvikelse från tidigare medicinska system genom att påstå att sjukdom är ett individuellt fenomen

4. Livskraften
Livskraften uttrycker sig i form av symtom. Det homeopatiska medlet reagerar indirekt på livskraften. En förändring av livskraften kräver en förändring av medlet.
Efter 50 års forskning fann Hahnemann att symtomen på sjukdom inte är sjukdomen själv utan bara en materiell framtoning av sjukdomen. Hos en sjuk persons kommer den inre energikällan i disharmoni, vilket blir orsaken till sjukdom (sjukligt stämd livskraft). Hahnemann kallar denna inre energikälla för livskraften. Han avvisade mekaniska och kemiska omvandlingar av kroppens materia som sjukdomsorsak. Livskraften, som påverkar kroppen, kan man inte erfara direkt. Dess närvaro framträder endast i form av indirekta symtom.
Hahnemann noterade vid studiet av prövningar och förgiftningar en första (förstförsämring) och en andra effekt av läkemedlet. Han kunde visa att den andra effekten ofta speglade den första. Denna andra effekten visar sig vara ett svar om bot (förbättring) från livskraften. Förstförsämringen är ett svar från sjukdomen i människokroppen. Förstförsämringen innebär att patienten blir sjukare. Sammanfattningsvis kan man säga att patienten först blir sämre för att sedan bli bättre.

Organon § 9 Livskraften
Vid människans fullständiga hälsa härskar den själsliga, dynamiskt
livgivande livskraften oinskränkt över den materiella organismen.
I den beundransvärda harmoniska livsprocessen sammanhålls alla
kroppens delar, förnimmelser och dess verksamhet…

Organon § 10
Den materiella organismen – utan livskraft – är varken i stånd till
förnimmelser, verksamhet eller självbevarelse; den är död; och
underkastad den yttre världens fysiska krafter ruttnar den och
upplöses åter i sina kemiska beståndsdelar. Blott den immateriella
livsgivande livsprincipen, livskraften förlänar den materiella
organismen, frisk eller sjuk, alla dess förnimmelser och åstadkommer
dess livsyttringar.

Organon § 12
Endast den sjukligt stämda livskraften framkallar sjukdomarna

Organon § 48
Som vi kan se av alla dessa exempel kan varken naturen eller
läkekonsten upphäva eller bota en sjukdom med hjälp av en
olik än så stark sjukdomskraft. Nej, enligt de hittills misskända,
eviga oemotsägliga naturlagarna kan detta endast ske med hjälp
av en starkare sjukdomskraft med liknande symtom.

5. Låga doser
Anledningen till övergången från stora till små doser var de stora dosernas negativa inverkan på patienten. Hahnemann var inte nöjd med resultatet från en vanlig läkemedelsdos. Därför sökte han efter en mindre dos, som gav bättre resultat. Upptäckten av potensieringen kom fram gradvis genom att han spädde ut dosen hela tiden och skakade utspädningen. Meningen med detta var att få bort bieffekterna. Detta förfarande gjorde att man kunde använda gifter som homeopatiska medel. Skakningen var viktig. Starkt utspädda medel kunde bota bara om de dessutom skakades. Små doser skapades ur erfarenheten. Hahnemann ville reducera giftigheten men ändå ha kvar den terapeutiska effektiviteten. Resultatet blev mindre och mindre doser. Användningen av låga doser baseras på Arndt-Schultz biologiska grundlag: små doser främja, medelstora doser hämma och stora doser förlama livsprocesserna.

6. Enkelmedel
Hahnemann kom fram till att en sann förståelse om läkemedlens natur och reaktioner måste vara baserad på enkelmedel. Det viktiga var att man skaffade sig kunskapen om medlet redan före användandet på patienten. Denna kunskap fick man vid prövning på friska personer. Genom enkelmedel har man en vetenskaplig kontroll över symtomen så att man systematiskt kan eliminera den totala symtombilden och därmed sjukdomen.

7. Miasm
Hahnemann kunde inte förstå varför inte hela sjukdomen eliminerades. Han menar att alla sjukdomar är uppbyggda från ett underliggande mönster (miasm eller förorening), som utgör sjukdomens inre karaktär. Frågan om sjukdomens inre karaktär kan man ännu idag inte förklara och Hahnemann lyckades inte heller komma med någon bra förklaring. Läkare som hör till medicinens bakteriologiska era förkastar lättsamt Hahnemanns försök till förklaring pga av att Hahnemann levde före Kochs tid. Man var också kritisk mot Hahnemann för att han ville härleda alla kroniska sjukdomar till 3 miasmer. I ”Chronische Krankheiten” framhåller Hahnemann att sjukdomarnas förhistoria skall ha en framskjuten plats. Nuförtiden finns ingen bättre metod att bota kroniska sjukdomar än med Hahnemanns metod.

Enligt Hahnemanns miasmateori orsakar infektioner lokala symtom, vanligtvis i huden. Om infektionen trycks ned med medicinering går sjukdomen djupare och sjukdomen förs vidare till kroppens organ.
Djupt rotade sjukdomar kan spåras tillbaka i många generationer till fem primära sjukdomar: cancer, sykosis, syfilis, tuberkulos och psora. Miasmer kan man antingen få eller så är de nedärvda. Ett exempel är en person som får gonorré, vilket behandlas med antibiotika och trycks ned. Gonorrén blir dormant (vilande) för att senare uttrycka sig i många sjukdomar. Ett annat exempel är om din farfars far hade syfilis, så är det möjligt att du kan få hudförändringar av sjukdomen nedärvd från flera generationer sedan. De flesta miasmer är nedärvda. En nedärvd miasm kan antingen vara aktiv eller dormant (vilande). En aktiv miasm uttrycker en symtombild. En dormant miasm ligger gömd i kroppen och uttrycker inga symtom.
Begreppet nedtryckning kommer mest från empirisk observation och erfarenhet från patientfall. Studium av fall under en mycket lång tid visar t ex att nedtryckt fotsvett kan orsaka astma och nedtryckta hudutslag kan orsaka andningssvårigheter (problem med halsmandlar och bihåler). Varje symtom borttaget av ett materiellt läkemedel kan betraktas som en nedtryckning. Nedtryckning uppkommer också när sjukdomen inte behandlas i hela sin omfattning dvs när endast några lokala symtom bearbetas. De nedtryckta lokala symtomen tillsammans med obearbetade symtoms djupare rötter utvecklas i kroppens inre till starkare och djupare former som sedan ger sig till känna i form av nya och gamla sjukdomar.

Moderna läkemedel, vaccin (nedtryckning) → MIASM (i kroppen) → cancer, olika sjukdomar

8. Sjukdom
Hahnemann avvisade mekaniska och kemiska omvandlingar av kroppens materia som sjukdomsorsak. Han menar att alla sjukdomar är en dynamisk förändring av livskraften som uttrycks i form av symtom. Det är denna vitala energi själv som orsakar sjukdomen. Hahnemann hade samma åsikt som Paracelsius. De ansåg att varje individ var unik och som en följd därav fanns det lika många sjukdomar som individer. Den moderna medicinen använder sig av en sjukdomsbild med framträdande symtom, som de ger ett sjukdomsnamn. De flesta patienter kommer att falla inom denna sjukdomsbild, men många, som hamnar utanför bilden, blir däremot inte botade. Då är det mer rätt att behandla varje patients totala symtombild som Hahnemann förordar. En sjukdom uppkommer endast då två förutsättningar uppfylls:
1. Minst en yttre sjukdomsframkallande faktor måste finnas närvarande.
2. Personen måste vara känslig (mottaglig) för denna/dessa faktor(er). Den homeopatiska terapins avsikt är att minska personens känslighet (mottaglighet) för denna/dessa faktor(er) och därmed förhindra sjukdomens utbrott.

9. Herings lag
Constantin Hering (1800-1880) kom på en lag som kallas Herings lag: Smärtorna förbättras vid homeopatiskt botande uppifrån och ned. Sjukdomar läks inifrån och ut. De viktigaste organen tar kroppen först och de mindre viktiga sist.
Gamla sjukdomar kan uppträda igen pga av den seriella lagringen av sjukdomar med den senaste överst. Med en annan formulering:

Sjukdomarna läks
1. Uppifrån och ned
2. Inifrån och ut
3. I omvänd ordning till deras uppträdande

Uppifrån och ned: det är om syntomen t ex rör sig från hjärnan och till lungorna eller från huvudet till tårna.
Inifrån och ut: det är när symtomen rör sig från hjärnan (centrum) till hjärta, lever, lungor, njurar och fortsätter sedan till muskler och hud (periferin)
I omvänd ordning efter uppträdande: En person hade kronisk huvudvärk för många år sedan, han fick därefter yrsel och sedan epilepsi. Då försvinner epilepsin först sedan yrseln och sist den kroniska huvudvärken.
© Hans Elvesjö 2008